Finansinspektionens rapport om högfrekvenshandeln blev en mager
skapelse som säger långt mer om myndigheten själv än den gör om det
omdebatterade fenomenet. Ett illavarslande tecken från en finansmarknad
helt lämnad åt sitt eget öde.
Regeringen och Finansinspektionen håller på att helt tappa greppet om
värdepappersmarknaden. Det är min slutsats efter att myndigheten på
tisdagen presenterat sin undersökning om högfrekvenshandel.
Jag misstänker att det var fler än jag som hade
förväntat sig ett grundligare arbete. I ett läge där marknadens
förtroende är ifrågasatt, där Stockholmsbörsens handel flyttar till illa
genomlysta OTC-arrangemang och utlandsbaserade ”dark pools”, kan det
förväntas av Finansinspektionen att en sådan fråga adresseras med
största möjliga seriositet.
I stället presenterade myndigheten en sammanfattning av forskningsläget
och en enkätundersökning med 24 deltagande banker och fondbolag. De enda
unika slutsatserna med relevans för Sverige var så löst grundade på
anekdotiska bevis och anonyma intervjuer att det hela känns ovärdigt en
myndighet.
I den mån slutsatserna har någon som helst
verklighetsförankring är det dessutom graverande att 92 procent av
deltagarna ansåg att handeln på börsen präglas av osunda handelsmönster.
Det vore ett fullständigt oacceptabelt underbetyg på den svenska
börshandeln.
Så varför hade Finansinspektionen inte gjort en kvantitativ analys?
Varför fördjupade sig inte myndigheten i börsernas regelverk, som kanske
mer än något annat banat väg för de nya handelsmönster vi nu ser?
Resurserna räcker inte, är svaret, och inspektionen sätter nu hoppet till ”ny forskning”. Ska en myndighet hoppas på ny forskning?
Finansinspektionens slutsats blev till slut att högfrekvenshandeln inte
hotar den finansiella stabiliteten, men att handelsdeltagarna inte litar
till marknadsövervakningen. Det är inte så konstigt, då den är helt
utlagd på närmare tio olika konkurrerande marknadsplatser.
I det ljuset är det fullständigt obegripligt att
Finansinspektionen, fem år efter avregleringen, ännu inte har ett eget
övervakningssystem som kan analysera den samlade orderläggningen i
svenska aktier.
Frågan har självklart politisk resonans och får Mats Odells visioner om
”Finansplats Stockholm” att låta som ett gammalt skämt. Om regeringen
inte vill, om Finansinspektionen inte har råd, och om börsen själv
saknar trovärdighet – vem ska då ta ett långsiktigt ansvar?
Förtroendet är på sikt värdepappersmarknadens kanske
viktigaste tillgång, och det krävs inte mycket fantasi för att inse att
det är mer än Stockholmsbörsens handel som på sikt kan hamna i London.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar